Plötsligt händer det

Nu tror väll hela världen att O har börjat gå. Men jag kan lova att det har hänt något större än så.

Det började redan igår kväll. Vi bestämde oss för att gå till lekparken efter middagen. O var ifs rätt trött, men lite lek borde hålla honom vaken ett tag. O lekte hårt! Han kröp i genom gruset till gungorna, till färgtavlan och till de pyttesmå husen (som förövrigt har blivit en favvorit, kan det bero på att mamman knappt kommer in för dörrarna är så små???). Påvägen hem somnade han dock i vagnen. Vi borde ifs ha förstått att detta skulle ske, men man hopas ju alltid. Kloclan var nu 19.15 och O's mage var tom på gröt. Vad göra. Aja, han får väll sova en stund då... men bara EN stund, för han SKA ju sova i natt med.

19.45 väcker jag O so minte alls vill vakna. Vi tittar på Igglepiggle och försöker busa lite. Men O vill inte riktigt vakna. J slänger i hop lite gröt och jag tar till alla lagliga och nästan olagliga trick för att få i O den. Ner i badbaljan, och vad händer, jo han piggnar så klart till. Han hittade väll lite energi någonstanns i sin lilla kropp och tänkte... "Hmmm, denna ska jag göra av med". Efter bad kommer torkning och efter torkning kommer pyjamas. I med nappen, ner i sängen och vips så sover han. Klockan är nu 20.30.

Jag själv somnar vid 23.00 med endast en tanke i huvudet "Undra när han vaknar, han sov ju middag så sent?".

06.50(!!!!) Vaknar O. Det är inte sant. Han sov hela natten??? Eller, nja, jag kanske var uppe en gång och jagade napp. Men det räknas ju knappt. Och vad som är än bättre är att JAG sov hela natten (minus ett napprace då såklart).

Vad har jag lärt mig av detta. Jo, sluta aldrig hoppas, för plötsligt händer det.