Om att...

... vara orolig för det mesta.

Nu när man har blivit mamma till ett underverk vill man ju att det bästa ska ske för denna lilla. Men vad man än gör så känns det som om det görs fel. Samma sak gäller om man inte gör någe. Jag läste någon stans om ett det är nyttigt att vara orolig, att det skulle göra en till en bättre förälder. Men jag vet det katten. Att hela tiden fundera över om man gör rätt eller fel, kan det verkligen göra en till en bättre förälder, jag tvivlar. Denna oro handlar om allt från trygg anknytning till att om det verkligen är så smart att skölja den lilla näsan med koksalt varje morgon...

Jag tror att jag återigen vet alldeles för mycket för mitt eget bästa. Alla dessa anknytingsteorier, som ifs är jätte intressanta, och jag vet nog för mycket om annat som vanliga föräldrar aldrig har hört talas om... Jag vet att jag har kollegor som är alldeles utmärkta föräldrar till fantastiska barn. Men jag kan ju undra om dem var lika oroliga som en annan... Jag säger det igen, jag kan ite rekommendera någon som väntar barn att gå vidarutbildingen till barn och ungdomssjuksköterska. Det sätter bara en massa grillor i huvudet på en.

Och jo, O mår alldeles utmärkt. tackar som undrar :)