Igår sa jag i ett svagt ögonblick att vi skulle åka till skridskobanan efter lunch. Jag O och R alltså... Och har man lovar är det bara att hålla, även om regnet faller och logistiken är enorm. När jag väl klätt på alla, matat alla, fått alla på toa och in med alla i bilen, föll regnet ännu tyngre.
Väl framme insåg jag att regnet på inget sätt höll på att lätta, snarare öka. Behöver jag nämna att vi hade hela hakonplan för oss själva? Ut med barnen och ut mot planen. Över isfläckarna och in i båset för påkladnad av skridskor. Då inser jag att de skridskor jag har är typ två nummer för små. Fy sören vad ont det gör i fötterna. Men det är bara att stå ut. Har jag lovat så har jag. Ut med O på isen och ut med mig. Då inser jag att det inte är som att cykla med att åka skridskor. Hur i hela friden gjorde man??? Och nu sk ajag dessutom jonglera med en 3,5 åring med... i hällregn. Folk som gick förbi måste ha undrat. Jag stog ut i ca 4,5 min. Sen var det nog. Som tur var tyckte O det med.
Lyckades på något vänster få in alla i bilen igen. Vi var dyngsura hela högen och imman la sig som en vägg på fönstrena. Skoj... Ut på motorvägen och hem med oss. Packa ur bilen och få ut barnen. Klä av hela gänget, torka samtliga och sean upptining...
Varför utsätter jag mig för sådana här saker? Inte kostigt att stressmagen är värre än någonsin.
En berg och dalbana i mammalivets tecken. Mitt liv, min verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar