Så vaknade vi vid midnatt av att lilla R inte andades. Eller försökte andas, men det gick inte. Först funderade jag på om han satti halsen. Om jag skulle dunka upp något. Men nej, sen kom hesheten och japp, jag förstod att den dumma kruppen var kvar. Men denna gång hade den slagit till med full kraft. Mycket jobbigt att andas, lite dassig i färgen, hes, apneer senare även hosta och dräggel. Pappa J var berädd att ringa 112 och jga kan hålla med om att dte var otäckt. Hade jga inte jobbat med det jag gör hade vi ringt, utan att tveka.
Efter en natt promenad och högläge var det bättre, men långt ifrån bra. Så jag packade in lilla R och åkte till jobb. Och väl framme var han bra... eller ja, lite hostig, men inte tillräckligt för att på något sätt kallas dålig. Jag kände mig som en sån där tossig förälder som tar friska barn till sjukan... Aja, tur att mina fina kollegor är förstående, och att resten av barnen i stan var friska. Lite inhalation och alvedon senare åkte vi hem. Lilla R fick sova i sin bilstol det som var kvar av natten.
Nu på morgonen är han pigg som få. Lite febrig, men det är knapt så det märks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar