För ett år sedan, precis ett år sedan, satt jag på mitt rum på jobb och förberedde mig inför en genomgång för mina kollegor. Jag åt säkert några kolor och drack grönt te. Magen var stooor och det var långt till skrivbordet. Jag kände mig rätt lugn, det var ju lång tid kvar tills liten i magen skulel titta ut. Sista november var långt fram.
Och jag skulle jobba hela tiden fram tills dess. Chefen hade skrattat åt mig när jag lämnade in min föräldraledighetslapp. Jobba fram tills leverans?!? Japp, jag tänker gå från jobb till förlossningen. Det är ju bara en trappa ner.
Jag höll genomgången med kollegorna på eftermiddagen. Jag minns att jag tog v mig sandlaerna då rämmarna tryckte. Jag stog i strumplesten, stödstumplesten. Det var sista gänget som fick sin genomgång. Nu hade nästan samtliga sjuksystrar fått höra min lätt förvirrae stämma. Under morgondagen skulle jag ha mitt överlämnande till tjejn som skulle ta över från mig. Sen skulle det mesta vara ordnat.
När jag gick hem på eftermiddagen lämnade jag godiskålen framme och lät tekoppen stå på skrivbordet. Jag kommer ju tidigt i morogn tänkte jag. Alla andra eftermiddagar hade jag verkligen städat rent på rummet innan jag gick hem. Men inte denna eftermiddag.
Jag kommer ju snart tillbaka. Tänk vad fel jag hade.
En berg och dalbana i mammalivets tecken. Mitt liv, min verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar