Helgen var jobbig. Eller hela slutet av föra veckan. Jag var som en känslomässig bergochdalbana blandat med nolltålamod. Jag var verken en bra mamma eller bra älskling. Jag var dum. Det värsta var att jag tyckte synd om min omgivning, väl medveten om vad jag höll på med, men jag kunde ändå inte sluta, få stopp på det.
Men så kom måndagen, som en räddning. Underbara måndag. Och allt vände. Tacka gud för det. Nu är jag stabilare igen, har lite tålamod igen. Och farmförallt så känner jag mig gladare.
En berg och dalbana i mammalivets tecken. Mitt liv, min verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar