Att vara mamma är verkligen att kastas mellan känslor. Kärleken är den största och ihärdigast. Den går dock sällan sälv, utan kombineras allt som oftast av andra känslor. Känslan av vad "sjutton har jag gett mig in på" dyker upp allt som oftast. Allra helst när både O och R samtidigt pockar på uppmärksamhet, samtidigt som jag, låt säga, inte längre kan skjuta upp ett toabesök.
Jag är trött, eller kanske utmattad. Jag försöker finna kraft och energi, men faller ofta tillbaka till tanken, "när går det över?". Snabbt påminner jag mig själv om att det går inte över. Detta är beständigt, så hitta en väg som du kan njuta av iställer för att försöka ta den taggiga genvägen.
Just nu är jag övertygad om att jag inte kommer att någonsin få sova mer än två timmar i sträck, någonsin mer i hela mitt liv. För så känns det. Jag önskar att min kropp kunde få gå på lilla R tid, dvs sova när han sover, vara vaken när han är vaken, för jag är nästan säker på att jag skulle må så mycket bättre då. Men i verkligheten finns inte den möjligheten. Jag måste få ha lite vakentid för mig själv, mat behöver lagas, storebror måste få lite exclusiv mammatid, ett samtal med J måste föras...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar