Så har vi vinkat av vår O. Han åkte med flygplan till morfar idag. Min stora O. Min lilla O. Det är klurigt med honom. Ibland är han så lillgammal att jag blir aldeles paff, och ibland är han så liten att liten blir mindre. Han pendlar därimellan, utan förvarning. Och det gäller att man hänger med.
Jag saknar honom redan ofantligt. Att inte natta på kvällen, att inte bråka om tandborstning och att inte få en underbar varm kram saknar jag. Hela O är en ända stor kärleksförklaring. Saknar O.
En berg och dalbana i mammalivets tecken. Mitt liv, min verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar