Så var det snart jul igen. Som vanligt vet jag inte om jag kommer få vara ledig. Att söka semester är nämligen ingen garanti för att man får semester. Det är i dessa tider som jag mer än någonsin längtar efter ett nio till fem jobb. Ett jobb där jag kan planera min lediga tid och veta att den kan spenderas tillsammans med dem som betyder mest för mig, min familj.
Mitt jobb är fantastiskt roligt. Jag har svårt att se att något annat jobb kan vara roligare och mer givande. Men baksidan av myntet är stort. Att ständigt behöva lägga schema utifrån vad verksamheten kräver och ständigt stå under dem som leder och fördelar arbetet utifrån verksamhetens krav är i vissa lägen jobbigare än vanligt. Jag är inte på något sätt naiva för att sjukdom en akut händelse, men att ständigt behöva lägga, justera och vänta på scheman som aldrig blir vad man hade tänkt sig i alla fall är ett stressmoment som jag skulle klara mig bra utan.
Problemet med mig är att jag ger 220% i det jag går in i. Jag k an inte göra ett halvhjärtat jobb. Eller det är väll inget problem i sig. Men just den biten gör att jag biter mig fast på ett och samma ställe så länge som jag känner att stället tjänar på att jag är där och jag känner att jag har mer att ge. Detta gäller allt från jobb till fritid.
Jag var i en helt annan livssituation när jag bestämde mig för att bli sjuksköterska. Inte kunde jag för min värld föreställa mig att det skulle bli en så stor grej av att behöva jobba kvällar och helger. Så att höra folk säga att "du visst vad du gav dig in i" är något som jag avskyr. Där och då med de förutsättningar som jag då hade, och i den delen av mitt liv som jag då var i, javisst.
Jag är på inget sätt fast i mitt yrke. Jag kan när som helst, hur som helt välja ett annat spår. Jag har ett läshuvud, jag kan plugga till vad jag vill, det är bara jag själv som sätter mina begränsningar. Jag är min ända tillgång och den som ska styra över mitt liv och mitt eget välmående. Ingen annan kommer att staka ut mitt liv. Jag måste göra det själv. För min egen och min familjs skull. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv, som jag var när jag gick in i utbildningen till sjuksköterska, utan jag är nu mer än ansvarig för lilla O. Hans intresse kommer alltid gå för mina.
Vad vill jag med detta inlägg då? Jo, peppa mig själv till att jag är fantastisk. Jag kan om jag bara vill och vågar.
En berg och dalbana i mammalivets tecken. Mitt liv, min verklighet.
1 kommentar:
Oh, vet precis hur det känns!
Inte behöver du byta yrke, det vore en stor förlust för sjuksköterskekåren, men man kan blicka åt andra håll, det finns andra jobb där myntets baksida inte är lika stor och krävande.
Visst är det så att livet förändras att det inte ser likadant ut hela tiden, då är det viktigt att omprioritera. Du är dig själv närmast och det är bara du som vet vad som är bäst för dig och de som står dig nära.
Du kan, om du vill och du vågar!
Skicka en kommentar